Det är något magiskt med de flesta Disney filmerna och de blir ju inte direkt sämre när de samarbetar med Pixar. Finding Nemo kom ut för 10 år sedan (2003) och jag vet faktiskt inte varför jag inte har sett filmen förrän nu. Alla jag har pratat med har alltid sagt att filmen är så himla mysig och fin men ändå så har jag inte fått tummen ur röven och skaffat den, förrän nu. När filmen väl var inhandlad så hann jag knappt mer än komma hem förrän jag slängde in den i Blu-rayspelaren och det tog bara 10 minuter innan jag började tjuta av sorg. Början av Finding Nemo är nämligen rätt så sorglig men därefter sadlar filmen om och blir både rolig, mysig och definitivt underhållande.

 

Nemo och hans nya vänner som snart få honom att testa gränserna.

 

Lilla Nemo (eng. röst av Alexander Gould), som har en överbeskyddande pappa, Marlin (eng. röst av Albert Brooks), sätter sig själv i klistret i ren ilska och trotts. Innan Nemo vet ordet av det hamnar han i ett akvarium och då börjar också han och hans medfångars kamp och jakt på friheten. Nemo själv har dock tappat tron på sin pappa och han tror inte heller att pappa Marlin här modet till att leta efter honom, men ack så fel han kan ha. Marlin söker nämligen igenom hela havet tillsammans med sin nyfunna och glömska vän Dory (eng. röst av Ellen DeGeneres). Just den senila fisken Dory är min favorit i filmen och Ellen här den perfekta rösten för rollen. Annars så är alla karaktärer söt på sitt egna lilla vis.