Zero Dark Thirty inte alls är den typ av film som jag i vanliga fall brukar vilja se men ändå så har den lockat mig. Dels för att jag inbillade mig att jag kunde lära mig ett och annat samtidigt som jag faktiskt ville se hur det gick till när de fångade den där Bin Laden. Filmen börjar med att vi få höra ljudinspelningar ifrån den 11 September 2001 och redan där brister jag, blödig som jag är, för att sedan samla lugnet igen. Därefter kastas vi 2 år framåt i tiden till ett tortyrliknande förhör av en man som heter Ammar (Reda Kateb) och som utförs av CIA agenten Dan (Jason Clarke). Förhöret utförs i en hemlig anläggning på en okänd ort ihop om att få ur honom lite information om den så kallade Saudigruppen och en man som kallar sig för Abu Ahmed, han sägs nämligen vara den kurir som står Osama bin Laden närmast. Ny på platsen är Maya (Jessica Chastain) som precis har anlänt från Washington för att delta i sitt första förhör och jag måste säga att hon ser aningen besvärade ut samtidigt som hon inte lossas om det. Ja, så börjar Zero Dark Thirty och så långt verkade allt lovande, men snart förändrades något och ju längre in i handlingen jag kom desto segare och händelselösare blev innehållet. Jag skulle kunna ljuga och säga att jag älskar filmen för att göra alla parter glada, men det kan jag inte och jag säger därför sanningens ord och ta smällen.

 

Tortyr är nyckeln i USA:s förhörsmetoder.

 

Jag kämpade verkligen för att hålla intresset vid liv och även om Zero Dark Thirty stundvis är väldigt gripande och på snäppet till bra så är den också på tok för lång och seg för sitt egna bästa. När Maya har kommit in i sin roll så påbörjar hon det ena förhöret efter det andra och nackdelen är den att det ena förhöret inte skiljer sig så mycket från det andra, vilket i sin tur leder till att filmen blir något seg och tråkig. Däremellan så vet jag knappt inte ens vad som händer men det är iallafall mest stillsamma scener som visas upp utan att de egentligen tillföra något och därför har jag också svårt att finna filmen intressant i längden.

 

Maya och Dan ändrar förhörsmetod och chillar med sin fånge.

 

Jessica Chastain må ha varit Oscarsnominerad för sin roll som Maya men inte fick hon lämna Kodak Theatre med Statyetten i handen. Dock betyder inte detta att hon gör rollen som Maya dåligt men jag har också svårt att se varför hon ens blev nominerad. Zero Dark Thirty blev även Oscarsnominerad för bästa film och lika så gick den hem tomhänt därifrån och något säger mig att Zero Dark Thirty bara blev nominerad på grund av sin historiska handling, en handling vars bakgrundshistoria är skadande för hela USA och självklart också för resten av välden. Det tycks dessutom vara skamligt att säga att filmen är dålig eftersom det är detsamma som att trampa på många ömma tår och jag säger faktiskt inte att den är dålig, utan vad jag säger är bara det att den inte är vidare bra. 

 

 

Stillsamt, lugnt och segt, det är tonen mellan förhören och attackerna.

 

Zero Dark Thirty hade faktiskt kunnat blir hur bra som helst om de bara hade ökat tempot en aning, men istället blir filmen lite för lång och stundvis väldigt seg och utdragen. De tårarna som kom i början utav filmen blev tyvärr snart till gäspningar och även om filmens fakta är väldigt intressant så blir den också lite tråkig. Men som sagt, det finns stunder då jag blir lite berörd och jag fäller faktiskt en tår både i början och i slutet av filmen. Men det finns också andra stunder då jag borde ha börjat böla men inte gör det, och varför jag nu inte börjar lipa är en underlig fråga. Ja, Zero Dark Thirty är en film med potential men som sedan faller och landar platt på marken i mitt tycke. Detta är helt enkelt inte en film i min smak och jag skulle ha lyssnat till min inre röst, men trots att jag nu inte tycker om den så är den ändå värd att se... bara för att liksom.

 

Slutet gott allting gott...

 

 

Zero Dark Thirty är ett recensionsexemplar av:

 

I det andra avsnittet av Mr Selfridge, säsong 1, börjar dramatiken att komma igång allt mer och ett otrohetsspel börjar dessutom att uppstå mellan Harry Selfridge (Jeremy Piven) och Ellen Love (Zoë Tapper). Till råga på allt så blir även Mr Selfridge's fru Rose (Frances O'Connor) uppvaktad av en ung man vid namn Roddy (Oliver Jackson-Cohen) och i sin bristande vetskap om vad hennes man håller på med så backar hon tyvärr ur. Lite synd kan jag tycka då jag hade hoppats på ännu mer otrohetsdrama i såpat som vi här få se, och kan männen så kan väll även kvinnorna.

 

I slutet av det första avsnittet av Mr Selfridge så fick Agnes Towler (Aisling Loftus) reda på att Mr. Grove (Tom Goodman-Hill) och Miss Mardle (Amanda Abbington) hade ett förhållande och därför ser hon nu sin chans till att fixa ett jobb till sin arbetslösa bror George (Calum Callaghan). Oskyldig som hon är så vet hon väll egentligen inte om att hon utnyttjar situationen, men ett jobb på lagret får brodern och när allt tycks vara frid och fröjd på den ekonomiska biten för syskonen så dyker deras far upp för att ställa till med problem. Han är en man som tydligen inte har gjort livet lätt för de båda syskonen och nu när han är tillbaka så kan jag bara misstänka att ännu mer dramatik kommer att uppstå. Dessutom tycks något mysko vara på G inne på lagret där George nu jobbar och Agnes blir ständigt uppvakta utav Victor (Trystan Gravelle) utan att uppskatta hans gester.