Zero Dark Thirty (2012)
Zero Dark Thirty (Drama/Historia/Thriller):
Efter terrorattentaten den 11 september 2001 påbörjades jakten på Osama bin Ladin, en jakt som skulle komma att pågå i ett decennium. I ca 10 år arbetade ett specialteam inom CIA tillsammans med militären i hemlighet, över hela världen, för att finna och eliminera Osama bin Laden.
FILMEN FÅR:
Zero Dark Thirty inte alls är den typ av film som jag i vanliga fall brukar vilja se men ändå så har den lockat mig. Dels för att jag inbillade mig att jag kunde lära mig ett och annat samtidigt som jag faktiskt ville se hur det gick till när de fångade den där Bin Laden. Filmen börjar med att vi få höra ljudinspelningar ifrån den 11 September 2001 och redan där brister jag, blödig som jag är, för att sedan samla lugnet igen. Därefter kastas vi 2 år framåt i tiden till ett tortyrliknande förhör av en man som heter Ammar (Reda Kateb) och som utförs av CIA agenten Dan (Jason Clarke). Förhöret utförs i en hemlig anläggning på en okänd ort ihop om att få ur honom lite information om den så kallade Saudigruppen och en man som kallar sig för Abu Ahmed, han sägs nämligen vara den kurir som står Osama bin Laden närmast. Ny på platsen är Maya (Jessica Chastain) som precis har anlänt från Washington för att delta i sitt första förhör och jag måste säga att hon ser aningen besvärade ut samtidigt som hon inte lossas om det. Ja, så börjar Zero Dark Thirty och så långt verkade allt lovande, men snart förändrades något och ju längre in i handlingen jag kom desto segare och händelselösare blev innehållet. Jag skulle kunna ljuga och säga att jag älskar filmen för att göra alla parter glada, men det kan jag inte och jag säger därför sanningens ord och ta smällen.
Tortyr är nyckeln i USA:s förhörsmetoder.
Jag kämpade verkligen för att hålla intresset vid liv och även om Zero Dark Thirty stundvis är väldigt gripande och på snäppet till bra så är den också på tok för lång och seg för sitt egna bästa. När Maya har kommit in i sin roll så påbörjar hon det ena förhöret efter det andra och nackdelen är den att det ena förhöret inte skiljer sig så mycket från det andra, vilket i sin tur leder till att filmen blir något seg och tråkig. Däremellan så vet jag knappt inte ens vad som händer men det är iallafall mest stillsamma scener som visas upp utan att de egentligen tillföra något och därför har jag också svårt att finna filmen intressant i längden.
Maya och Dan ändrar förhörsmetod och chillar med sin fånge.
Jessica Chastain må ha varit Oscarsnominerad för sin roll som Maya men inte fick hon lämna Kodak Theatre med Statyetten i handen. Dock betyder inte detta att hon gör rollen som Maya dåligt men jag har också svårt att se varför hon ens blev nominerad. Zero Dark Thirty blev även Oscarsnominerad för bästa film och lika så gick den hem tomhänt därifrån och något säger mig att Zero Dark Thirty bara blev nominerad på grund av sin historiska handling, en handling vars bakgrundshistoria är skadande för hela USA och självklart också för resten av välden. Det tycks dessutom vara skamligt att säga att filmen är dålig eftersom det är detsamma som att trampa på många ömma tår och jag säger faktiskt inte att den är dålig, utan vad jag säger är bara det att den inte är vidare bra.
Stillsamt, lugnt och segt, det är tonen mellan förhören och attackerna.
Zero Dark Thirty hade faktiskt kunnat blir hur bra som helst om de bara hade ökat tempot en aning, men istället blir filmen lite för lång och stundvis väldigt seg och utdragen. De tårarna som kom i början utav filmen blev tyvärr snart till gäspningar och även om filmens fakta är väldigt intressant så blir den också lite tråkig. Men som sagt, det finns stunder då jag blir lite berörd och jag fäller faktiskt en tår både i början och i slutet av filmen. Men det finns också andra stunder då jag borde ha börjat böla men inte gör det, och varför jag nu inte börjar lipa är en underlig fråga. Ja, Zero Dark Thirty är en film med potential men som sedan faller och landar platt på marken i mitt tycke. Detta är helt enkelt inte en film i min smak och jag skulle ha lyssnat till min inre röst, men trots att jag nu inte tycker om den så är den ändå värd att se... bara för att liksom.
Slutet gott allting gott...
Zero Dark Thirty är ett recensionsexemplar av:
Red Lights (2012)
Red Lights (Drama/Mysterium/Thriller):
Psykologen Margaret Matheson och hennes assistent Tom Buckley undervisar bland annat i det paranormala om dagarna och på sin fritid ägnar de sig åt att avslöja medium och andra bluffmakare. Men när den berömda Simon Silver ska göra comeback ber Margaret sin assistent att hålla sig bort och lämna honom ifred, men Tom väljer att gå bakom ryggen på Margaret och snart börjar en del konstigheter att hända samtidigt som någon vill se han död.
FILMEN FÅR:
Jag hade tyvärr byggt upp stora förhoppningar om Red Lights utan att egentligen veta så mycket om filmen och därför sitter jag nu här både besviken och något irriterad. Filmen är inte alla så som jag hade inbillat mig att den skulle vara och istället för att mötas av spänning så mötes jag av något som var rätt så ointressant och segt. Jag hade förväntar mig ett bluffmakeri av inte dess like som sedan de båda karaktärerna Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och Tom Buckley (Cillian Murphy) skulle avslöja, men vad jag istället fick se var något som påminner mig om tramserier.
Margaret Matheson och Tom Buckley har avslöjat alla bluffmakare... än så länge.
I Red Lights möter vi några magiker som lurar troende personer till att gå på både det ena och andra tramset och det är då Margaret Matheson och Tom Buckley jobb att avslöja och sätta dit dom, vilket de också gör. Men så kommer en gammal "bekant" till Margaret in i bilden och när hon säger till sin kompanjon Tom att låta denna Simon Silver (Robert De Niro) vara ifred så kan han inte släppa taget och gräver istället vidare i något som för eller senare kommer bli farligt. Dock är just de farliga bitarna inte ens obehagliga och därför landar också filmen platt på marken.
Simon Silver må vara blind och känd, men han döljer något.
Sigourney Weaver är en person som jag verkligen beundrar, men under den senaste tiden tycks hon bara ha medverkat i skitfilmer och hennes roller är då också små och tillfälliga. Kvinnan som in gång i tiden imponerade på mig med sin rolltolkning i Alien filmerna känns nu bara svag och blek, och det blir inte bättre av att hon medverkar i filmer som Red Lights. Till råga på allt så ser vi här också Robert De Niro i en relativt stor roll och han är tillsammans med Cillian Murphy en skådespelaren som jag inte klarar av. Att jag sedan tycker magi och övernaturliga saker är tramsigt gör ju inte heller filmen bättre.
Margaret må ha talang men Sigourney Weaver imponerar tyvärr ändå inte på mig i Red Lights.
Så nej, Red Lights är tyvärr ingen höjdare men trots min sågning så finns det ändå något med filmen som gör den acceptabel och jag skulle gissa på att det är just Sigourney Weaver och inget annat. Men tror du på magi och det övernaturliga så kan Red Lights mycket väl vara en film för dig. Dock är den inte mycket för mig och jag ser hellre på något som faktiskt är verkligt och existerar, eller iallafall något som kan komma att bli verkligt en vacker dag.
Det övernaturliga tramset faller inte mig i smaken.
Beverly Hills Cop (1984)
Snuten i Hollywood Originaltitel: Beverly Hills Cop (Action/Komedi/Kriminalare):
Detroit polisen Axel Foley jobb tycks mest gå ut på att reta upp sin chef som nu är på gränsen till att ge honom sparken. Så när Alex brottsliga vän plötsligt blir mördad tar han "semester" och åker till Beverly Hills för att spåra upp mördaren. Dock lyckas Axel även där reta upp den lokala polisen som inte alls blir förtjust i hans insatser. Men han lyckas sa småningom få med sig två av dessa poliser på sin sida som senare kommer väl till nytta.
FILMEN FÅR:
Jag måste nog vara den enda 29-åringen som inte har sett Beverly Hills Cop fören nu, en film som har lika många år på nacken som mig själv och det märks tydligt. Hela filmen skriker 1980-tal med sina fula kläder och gräsliga frisyrer, vilket i och för sig bara gör filmen rolig och lättsam samtidigt som hela filmkänslan blir väldigt omodern. Skämten och påhitten som vi här i kan se är så föråldrade att till och med jag känner mig gammal och jag vet inte om det är en positiv grej. Men trots att filmen må vara både omodern och lite små mögligt så är den ändå någorlunda underhållande.
Modet i Beverly Hills får till och med Axel att skratta hånfullt.
Jag vet inte om det är en 80-tals sak och stil men alla karaktärer i filmen känns aningen homosexuella när de jämt och ständigt ska ta och kladda på varandra utan att egentligen vara sexuella. Att de också kläcker ur sig frasen "jag älskar dig" till allt och alla gör inte heller saken bättre. Och för att krydda det hela lite extra så tar polisen Axel Foley (Eddie Murphy) tillfället i akt att spela ut de homosexuella bitarna under en viss scen, en scen som då också blir fruktansvärt rolig. Dessutom så råkar faktiskt många utav karaktärerna vara just bögar, tror jag iallafall, men om det är medvetet eller ej låter jag vara osagt.
Det kryllar av homosexuell liknande karaktärer.
Beverly Hills Cop må kanske inte vara en sådan polisfilm som jag är van vid och föredrar eftersom jag i regel väljer att se på nyare filmer, men inte blir den sämre för det. Eddie Murphy är kanske inte en favorit här hemma hos mig men han gör ändå rollen som Axel Foley väldigt bra när han lägger fram rollen som något smådum samtidigt som han är väldigt smart. Dock retar jag mig något enormt på hans skratt som inte alls känns äkta och jag hoppas verkligen inte att det är så här Eddie Murphy själv skrattar, för då tycker jag synd om hans omgivning. Skrattet tycks dessutom vara lite av en ikon för filmen och även om jag blir uppretad var gång jag hör det så tycks det höra till.
Alex dumma men ändå smarta sätt får iallafall några att tycka om honom.
Så ja, Beverly Hills Cop är både en smådum och lagom rolig film som kanske inte hänger med i utvecklingen, men den är ändå underhållande för sin ålder. Dock förstår jag inte riktigt meningen med att ge ut filmen på Blu-ray när bilden är densamma som ett gammalt ruttet VHS-band och det enda som är high definition är väll egentligen eftertexten och filmens meny. Annars så är bilden knottrig och ljudet dåligt, men filmen blir iallafall någorlunda bra för det.
Mr. Bad Guy.
Mao's Last Dancer (2009)
Mao's Last Dancer (Drama):
Filmen är baserad på självbiografin av Li Cunxin
1972 handplockades 11-åriga Li Cunxin från en fattig kinesisk by av Madame Maos kulturella sändebud från Beijing Dance Academy. Han fördes därefter till Beijing där han fick hårdträna balett för att sedan komma till Amerika 1981 och bli en av de största manliga ballerinorna i världen. Men vägen dit var allt annat än lätt och han fick offra både familj och kärlek för att nå toppen.
FILMEN FÅR:
Det är något speciellt med verklighetsbaserade filmer, allt känns helt plötsligt mer verkligt och känslorna som ploppar upp tar nästan död på en. Mao's Last Dancer är minst sagt en gripande och vacker film men det finns tillfällen då filmen blir på snäppet till lite halv död. Detta beror antagligen mest på att dialogerna känns få och när karaktärerna väl samtalar så flyter diskussionerna inte på utan allt blir istället lite små stelt. Men med tanke på att Li Cunxin (som vuxen: Chi Cao, som tonåring: Chengwu Guo, som barn: Wen Bin Huang) har svårt för språket så kan jag se förbi hans brister men det förklarar ändå inte varför alla andra karaktärer är så fåordiga och stela. Men det gör faktiskt detsamma, för trots de bristande samtalsämnena så är ändå Mao's Last Dancer en otroligt bra och annorlunda film.
Li (Wen Bin Huang) handplockas vid 11 år ålder och få då säga hej då till sin kärleksfulla familj.
Trots en viss stelhet så flyter ändå filmen på bra utan att några störningsmoment sliter mig från teven och jag sitter därför djupt koncentrerad i soffan och bara njuter. Jag sugs in i dramat som här spelas upp och eftersom jag är lite okunnig så undrar jag om livet i Kinas fattiga städer fortfarande ser ut som de gör i filmen som utspelar sig mellan 1972 och fram till mitten av 1980-talet, och behandlar landet fortfarande sin utlandsstudenter så här?
Hårdträning i Beijing.
Li's dansförmåga tar honom så småningom, som filminformationen beskriver, till Amerika där han nu få chansen att bli något stort efter flera års hårdträning i Beijing. Men när han sedan inte vill återvända till sitt land så vänder praktiskt taget hela Kina honom ryggen och han får då inte ens ta kontakt med sin kärleksfulla familj. Känslan som han då måste känna går knappt att föreställa sig och jag som bevakar honom utifrån tar iallafall väldigt illa vid mig. Detta skedde visserligen på 1980-talet och som sagt så hänger jag inte med i världsutvecklingen, men jag hoppas verkligen och tror iallafall att Kina har ändrat på sitt sätt.
Det uppstår romantik i Amerika.
Med eller utan framgångar för Kina så är ändå Mao's Last Dancer en väldigt stark film så jag kan tänka mig att se igen. Jag trodde faktiskt inte att filmen skulle beröra mig på det sättet som den gör och därför är jag nu också positivt överraskad. Så är du sugen på ett annorlunda och verklighetsbaserat drama så är Mao's Last Dancer en film för dig och jag hoppas att du kan uppskatta filmen och bli lika berörd som mig.
Li Cunxin (Chi Cao) blev en av världens främsta dansare och hans öde bevakades av miljoner.
The Perks of Being a Wallflower (2012)
The Perks of Being a Wallflower (Drama/Romantik):
Ända sedan Charlies enda vän tog livet av sig har han tillhör den skaran av folk som är utanför gemenskapen. Men så träffar han Sam och Patrick och då förändras allt. Nu blir han indragen i ett liv som innehåller droger, sex och komplicerade förhållanden, samt lite kärlek.
FILMEN FÅR:
Charlie är en klassisk weirdo utan vänner.
The Perks of Being a Wallflower kretsar kring 15-åriga Charlie (Logan Lerman) som tyvärr inte har det lätt efter att hans bästa vän tog livet av sig. Inte nog med att han är ensam och utstött han ser även syner som är svåra att kontrollera. Men så träffar han Sam (Emma Watson) och Patrick (Ezra Miller), två udda personer som ger honom hopp om livet och Charlie kan nu börja leva. Han kommer in i en ny värld där droger och romantik står för dörren och för första gången på länge så känner Charlie att han blir sedd och hör till gemenskapen. Men med uppgång kommer också nedgång och ju längre in i filmen vi kommer desto mer komplicerat blir Charlies liv. Allt tar en vändning och det blir då också svårt att se på filmen utan att känna något. Känslorna sprudlar inte bara i filmen utan även här hemma i tv-soffan samtidigt som det blir svårt att hålla tårarna borta och just därför är The Perks of Being a Wallflower så fruktansvärt bra och stark på en och samma gång.
Ett gäng missanpassade ungdomar.
Mina förhoppningar om filmen var som sagt låga och kanske är det därför som jag blev så positivt överraskad. Jag hade förväntat mig ett ytligt drama där några fjortisar försökte komma underfund med livet, men The Perks of Being a Wallflower är så mycket mer. Filmen är både djup och vacker på ett annorlunda sätt och jag kan inget annat än att rekommendera den. Detta må kanske vara en utav de bästa ungdomsfilmer som jag har sett och med tanke på att en snart 30-årig kärring som mig nästan kan älska en film som denna så måste den ju nästan vara bra i andras ögon med.
Romantik i luften.
Star Trek Into Darkness (2013)
Star Trek Into Darkness (Action/Sci-fi/Äventyr):
Efter att Stjärnflottan har blivit attackerad av en man ifrån deras egna organisation får Kirk och hans besättning i uppdrag att förgöra honom med hjälp utav en hel uppsättning av massförstörelsevapen. Dock kommer Kirk på andra tankar i sista stund och väljer istället att fånga in honom, något som leder till en del konsekvenser.
FILMEN FÅR:
Om du tyckte Star Trek från 2009 var bra så kommer du att älska Star Trek Into Darkness. Jag hade kanske inte allt för höga förhoppningar om Star Trek Into Darkness när jag steg in i biografen på filmens premiärdag den 10 maj 2013, men det gick snart upp för mig att jag skulle bli blåst av stolen. Filmen drar nämligen igång med en fartfylld start och det håller sedan i sig. Det blir här mer action än i någon annan Star Trek film och filmens speltid på lite över 2 timmar känns som kanske en halvtimme. Allt blåser förbi i en ruskig fart och jag njuter av varje sekund samtidigt som jag blir allt mer kär i de karaktärer som vi här få se, och självklart även i filmen i sig.
Fullt ös, medvetslös!
Kirk (Chris Pine) och hans besättning möter nu en ny och överlägsen fiende, John Harrison (Benedict Cumberbatch), som inte tycks gå att stoppa och enligt Starfleet så ska han utrotas illa kvickt. Men Kirk väljer att avvika ifrån sin order och tar istället John tillfånga. Till råga på allt så tycks denna livsfarliga man veta en hel del om de nya vapnen som har blivit installerade ombord på Enterprise vilket i sin tur bara får Kirk att tveka ännu mer och han börjar därför gräva allt djupare. Star Trek Into Darkness bjuder på ett maktspel där man inte riktigt vet vem man ska lita på och spänningen är total. Vem är egentligen den där John Harrison och har man snokat runt på nätet så kommer han rätta namn Khan (Benedict Cumberbatch) kanske inte som en chock, ryktena är nämligen sanna.
Vem är egentligen John Harrison?
Förutom den totala och fartfyllda spänningen så står även romantiken mellan Spock (Zachary Quinto) och Uhura (Zoe Saldana) nu i blom och det blir en hel del roliga stunder då det uppstår lite problem i deras förhållande. För hur bråka man med någon som inte visar känslor? Annars så är övriga karaktärerna sig lika och alla bidrar självklart till att det blir en hel del skratt. Ny i gänget är Carol (Alice Eve) och jag som inte har tyckt om skådespelerskan Alice Eve innan blir nu måttligt imponerad. Hon blir som en extra charmig ingrediens som tillsammans med de andra kryddar upp och sätter smak på filmens handling.
Carol kommer väl till pass.
Star Trek Into Darkness är kanske något förutsägbar men på det stora hela så är filmen en utav de bästa Star Trek filmerna som jag har sett, och då har jag sett alla ett par gånger om. Så nu hoppas jag verkligen att vi kommer få se mer utav deras äventyr och för att sammanfatta mitt tycke av filmen med så få ord som möjligt så kan jag ju säga att varenda nörd gen i min kropp blev tillfredsställd. Star Trek Into Darkness är fan bättre än sex och då är det bra, riktigt jävla bra.
Det är romantik och smågnabb i luften.
Tidigare filmer i Star Trek filmserien:
Iron Man 3 (2013)
Iron Man 3 (Action/Sci-fi/Thriller):
Tony Stark är van vid att rädda mänskligheten ifrån diverse faror, men denna gången blir det personligt. En terrorist som kallar sig själv för The Mandarin tillverkar inte bara mänskliga bomber som spränger allt och ingenting luften, utan han hotar även de som står Tony nära. Till råga på allt så tär stressen på Tony som nu får göra sitt bästa för samla sig samtidigt som han måste rädda de som han håller kär.
FILMEN FÅR:
Efter att ha ändrat min plats så steg jag in i biosalongen den 24 april 2013 där jag nu kunde bre ut mig. Jag hade nämligen nu en ledig plats på varje sida om mig och jag spanade då också ut över biosalongen som kryllade av pojkar. Ja, pojkar och inte män. Som vanligt så fanns det bara jag och kanske 5 andra tjejer på plats i en relativt fullsatt biosalong för att se en film som Iron Man 3 och därför skakade jag ännu en gång på huvudet åt alla kvinnliga idioter som då också gick och såg filmen tillsammans med sina pojkvänner. När ska den kvinnliga befolkningen lära sig att Marvels filmer är något av det bästa som finns och att dessa filmer inte är anpassade för enbart "män"? Dessa filmer fungerar minst lika bra för oss kvinnor även om de flesta inte kan förstå det, eller så är det bara så att jag har bättre filmsmak än resten av den kvinnliga befolkningen här i stan. Ja, vad kan jag göra åt saken? Njuta åt deras förlust är iallafall vad jag gör. Tyvärr så blev det ytterligare en smärtsam bioupplevelse för mig och då syftar jag inte på filmen utan på de störiga 3D glasögonen som är plågsammare än ett retsamt skavsår på foten, men det var bara att försöka ignorera smärtan och njuta av filmen som fick mig att börja lipa av både den ena och andra anledningen. Var det inte för det kära återseendet så var det för lyckan, sorgen eller glädjen. Ja, jag lipar till allt och ingenting. Men nog om det och nu till filmen.
Terroristen The Mandarin och konkurrenten Aldrich Killian.
Iron Man 3 är kanske inte riktig lika bra som de två andra Iron Man filmerna men som sagt så satt jag ändå och små bölade åt vissa händelser, samtidigt som jag retade upp mig på irritationsmoment som kom i form av en lilla unge vid namn Harley (Ty Simpkins), en liten unge som ständigt skulle synas i bild. Det märks tydligt att Disney har börjat lägga sig i Marvel's filmer mer och mer, först suddade de ut en lite oskyldig spets i The Avengers (vilket visserligen bara gäller svenska Disney) och nu kastar de in barn i filmerna som sedan tar upp mer plats än vad de egentligen borde göra. Men jag kan iallafall glädja mig åt superskurken The Mandarin (Ben Kingsley) som tar allt till en helt ny nivå samtidigt som jag uppskattar Tony Stark's (Robert Downey Jr.) sluga konkurrent Aldrich Killian (Guy Pearce). Detta är två karaktärer som vid sidan om Tony aka Iron Man lyfter filmen en aning.
Harley, ett störigt moment.
Trots en del missöden med småbarn i rollerna så bjuder ändå Iron Man 3, precis som övriga Iron Man filmer, på en helt del skön humor där Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) blir lite småkomisk när han sätter sig själv i fokus. Och att sätta sig själv i fokus är något som han verkligen kan. Iron Man 3 riktar även in sig mer på karaktärerna än på kaoset som pågår runtomkring och även Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) få ta upp mer plats än van hon tidigare har gjort och hon visas även upp på ett helt nytt sätt. Iron Man 3 blir alltså mer personlig än de tidigare filmerna och det blir därför också svårare att koncentrera sig på all action. Jag tillhör iallafall en av dom som sugs in i dramat och stundvis så blir det nästan svårt att blunda för problemen som Tony Stark möter och känner av. Jag blir iallafall berörd på ett helt nytt sätt och även om Tony skämtar bort smärtan och paniken så kan jag känna den och lida med honom. Iron Man 3 blir därför starkare på ett helt nytt sätt och jag måste säga att jag gillar det.
Denna gången blir det personligt.
Trots att Iron Man 3 kanske inte är riktigt lika bra som Iron Man och Iron Man 2 så är det ändå en Iron Man film och de filmerna kan jag inget annat än att älska, även om jag faktiskt blev lite besviken fram emot slutet. Kanske är det här slutet på Iron Man sagan, kanske får vi ännu en film. Men vad vi vet säkert är iallafall att Tony Stark dyker upp i The Avengers 2.
Tuffa tider för Tony Stark / Iron Man.
Tidigare filmer i Iron Man filmserien:
Frankenweenie (2012)
Frankenweenie (Animerad familjefilm/Skräckkomedi/Sci-fi):
När enstöringen Victor förlorar sin älskade hund Sparky i en bilolycka bestämmer han sig för att återuppliva honom från de döda. Dock leder Victors experiment till en del oanade konsekvenser.
FILMEN FÅR:
Något säger mig att Frankenweenie och hunden Sparky hade gjort sig bättre i färg.
Inte nog med att Frankenweenie är svartvit, det får också karaktärerna (djur som människor) att se döda ut innan de ens är det och det kan väll iallafall inte jag kalla smickrande. Dessutom känns det som om att vi går miste om vissa små detaljer och därför kan jag inte heller se någon meningen med att ge ut filmen på Blu-ray, för vad är det för mening med detaljer när man ändå inte kan se dom?
Karaktärerna i filmen ser och känns döda även om de faktiskt inte är det, men katten är iallafall söt.
Men trots att jag stör mig på den svartvita bilden så är ändå handlingen i Frankenweenie sockersöt och smickrande. För en gångs skull så visas kärleken gentemot ett djur upp på film och förhoppningsvis kan detta få människor att förstå att vissa av oss är beredda på att göra allt för våra fyrfotade vänner. Dock väcker kärleken inte bara de döda till liv utan vi få också se en baksida av kärleken, om vad som kan hända när man ser till sina egna känslor och inte bara till djurets bästa. Nu visas visserligen nackdelarna upp på ett fantasifullt sätt men saken är ändå densamma. Vi måste acceptera döden och tänka på vad som är bäst för djuret och inte på vad som är bäst för oss själva. För tänker vi vara på våra egna känslor så kan djuren bli lidande.
Kärleken som Victor (röst av Charlie Tahan) känner gentemot sin hund Sparky är enorm.
Frankenweenie må kanske inte vara jättebra men filmen har en lärorik handling, det krävs bara att man är villig att se den. Och till råga på allt så blir jag faktiskt berörd av sorgen och lyckan som skymtar förbi under vissa scener och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fällde en tår framemot slutet av filmen. Så för att vara en animerad Tim Burton film så lyckas ändå Frankenweenie rätt så bra när det kommer till att imponera på mig, och nu när Mr. Burton har lyckats med det så finns det alltså hopp om framtida animerade filmen ifrån hans sida.
Kärlekens baksida.
Star Trek (2009)
Star Trek (Action/Sci-fi/Äventyr):
När den arga och ondskefulle romulanen Nero plötsligt dyker upp ifrån framtiden ändras historien och nu börjar vi om på en ny kula. Kirk misslyckas med att få en tjänstgöringsplast ombord på Enterprise men tack vara sin goda vän Bones lyckas han ändå smuggla sig ombord. Och när Nero sedan återvänder för att hämnas på Federationen får Kirk slå sig samman med Enterprises besättning för att rädda de planeter som nu blir hotade av förintelse.
FILMEN FÅR:
Är du väl insatt i Star Treks historia? Ja, då kan du glömma allt som du tidigare har lärt dig för nu börjar vi om på en ny kul och kastas in i en ny och alternativ tidslinje. Fördelen med att vara lite halvsenil som mig är att man inte alltid kommer ihåg så mycket av de filmer som man tidigare har sett och därför behövde jag nu inte reta upp mig på J.J Abrams Star Trek tolkning. Men visst är hans tolkning annorlunda om vi jämför med både Star Trek serier och tidigare filmer och denna går mer åt det Star Wars lika hållet, men det är ändå Star Trek på ett härligt sätt och just ett sådant sätt som jag kan tycka om och kanske rent av älska.
U.S.Ss Enterprise.
Som sagt så få vi se en alternativ verklighet i J.J. Abrams Star Trek och James T. Kirk (Chris Pine) har inte längre en far som han kan se upp till. Medan James Tiberius Kirk föds ombord på en rymdfärja tar hans pappa George Kirk (Chris Hemsworth) kommandot över ett rymdskepp i "hela" 12 minuter för att avsluta den oväntade kampen mot Nero (Eric Bana). Han offrar sedan sitt egna liv för att kunna rädda sin besättning från en säker död och Kirk få nu växer upp utan en pappa och utan en förebild, men in i Starfleet kommer han ändå. Dock blir hans karriär kanske inte lika fläckfri som den vi är vana vid utan han får nu kämpa för allt och visst går han emot en del lagar och regler för att komma dit han vill.
Nero är sur och hämndlysten.
Många Trekkie/Trekker's har kallat Star Trek för en Star Wars smörja men lika många har högt filmen upp över skyarna och jag tillhör det sistnämnda. Jag nästan älskar J.J Abrams Star Trek tolkning och de skådespelare som nu tar sig an och ger liv till våra älskvärda karaktärer, och just därför så kan jag inte bry mig mindre om att en del Star Trek regler bryts. Uhura (Zoë Saldana) har alltid visats upp som en stark kvinna men här styrks hennes personlighet och hon visas nu upp som en ännu starkare person. Kirk (Chris Pine) är den kvinnokarl som han alltid har varit men kanske något mer kaxig och på snäppet till att vara lite barnslig. Spock (Zachary Quinto) får kanske kämpa något mer för att vara logiskt men jag måste ändå säga att jag gillar den nya Spock bättre än den gamla Mr. Spock (Leonard Nimoy), som också syns till i filmen, och att Spock sedan har ett förhållande med Uhura gör bara saken ännu bättre. Till råga på allt så behöver man inte ens ha sett någon Star Trek innan, för här börjar allt om på nytt. Så gör dig redo för ett nytt fantastiskt äventyr som kommer blåsa dig av stolen.
Spock och Kirk.
Om vi jämför Star Trek med de gamla filmerna så är den inte bara bättre, fräschare och modernare utan även fruktansvärt bra och underhållande från början till slut. Scenerna i filmen är både snygga och actionladdade samtidigt som dramatiken smyger sig in och får mig att bli lite förälskad. Nu kan jag bara hoppas på att den moderna Star Trek tolkningen kommer få leva vidare lika länge som den gamla och att vi kommer få många fler filmer. För fortsätter det i denna stilen så kommer jag snart ha en ny favorit filmserie att se upp till och jag kan bara hoppas att mänskligheten går i mina fortspår.
De nya Star Trek ansiktena, minus Spock.
Dark Shadows (2012)
Dark Shadows (Drama/Fantasy/Komedi):
1776 strular Barnabas Collins med fel flicka, en flicka som senare kommer visa sig vara en häxa. När han krossar hennes hjärta förhäxar hon Barnabas och hans straff blir att få leva för alltid, i ett liv i mörker som vampyr. Dock nöjer Angelique sig inte med det utan hon begraver också honom levande. 196 år senare befrias Barnabas ur sin grav och han vaknar då upp till en främmande värld. Året är 1972, hans familjs egendom, Collinwood Manor, är nu bebott av nya släktingar och han få nu inte bara försöka anpassa sig till det flummiga 70-talet, utan han få också göra så gott han kan för att ta tillbaka sitt hem och besegra den kvinna han en gång svek.
FILMEN FÅR:
Nya familjen Addams?
Vad jag gillar med Dark Shadows är att filmen utspelar sig under det härliga 1970-talet och att Tim Burton's sagovärld för en gångs skull ser någorlunda normal ut. Sagomiljöerna blir alltså inte lika konstgjord som de är i många av hans andra filmer och just därför blir allt lite mer trovärdigt men ändå så fantasifullt. Som jag har sagt tidigare så har häxor och vampyrer aldrig riktigt varit min grej men av någon konstig anledning så gillar jag den vampyrtolkning som vi här få se. Vampyren Barnabas Collins (Johnny Depp) är både något speciell och unik vilket får honom att sticka ut från mängden och just därför så gillar jag det mesta med honom, plus att Johnny Depp gör ett riktigt bra jobb när det kommer till att väcka Barnabas speciella personlighet till liv. Jag gillar dessutom besattheten som häxan Angelique (Eva Green) visar upp gentemot Barnabas och därför bakas också en liten smutsig kärlekshistoria mellan de båda karaktärerna in i filmens handlingen, en kärlekshistoria som egentligen helt saknar kärlek utan mest består av åtrå.
Åtrå och kärlek är två helt olika saker.
Kärlek däremot, det finns det gott om samtidigt som jag upplever den lite dold. Barnabas trånar nämligen efter den unga Victoria Winters (Bella Heathcote) som påminner honom om hans tidigare kärlek Josette (Bella Heathcote), en kvinna som tog livet av sig 1776 efter att den svartsjuka Angelique förhäxat henne. Men det är inte bara ett svartsjukespel som pågår i Dark Shadows, utan under filmens gång få även se något som kan påminna om ett galet maktspel samtidigt som så gott som varje kvinnor vill fånga in Barnabas kärlek. Men det finns bara en kvinna som Barnabas verkligen vill ha samtidigt som han vill styra staden och den svartsjuka som en speciell kvinna känner gör det inte lätt för honom.
Äkta kärlek.
Ja, jag må kanske inte alltid falla för Tim Burtons filmer men Dark Shadows tillhör iallafall en av dom som jag kan tycka om och finna underhållande. Filmen är faktiskt rätt så rolig på sina ställen, tack vare Johnny Depp, och just därför så blir Dark Shadowes en av de få Tim Burton filmer som jag verkligen kan uppskatta. Men jag kan ändå inte älska filmen så som jag älskar Edward Scissorhands, den blir helt enkelt inte lika charmig som den andra och sagan är inte riktigt lika vacker och underbar. Men Dark Shadows är helt klart en charmig film för sig som är värd att se.
Johnny Depp som en komisk vampyr.
Jack Reacher (2012)
Jack Reacher (Action/Kriminalare/Thriller):
5 personer skjuts slumpmässigt till döds med hjälp av 6 skott och alla bevis pekar på en man vid namn Barr. Dock väljer han att sitta tyst under förhöret och skriver istället ner ett enda namn på en lapp, Jack Reacher. Tillsammans med advokaten Helen påbörjar Jack en undersökning ihop om att få fast den riktiga förbrytaren.
FILMEN FÅR:
Mer action är så här blir det tyvärr inte.
Jag vet inte varför men Tom Cruise känns inte riktigt rätt i rollen som Jack Reacher och Rosamund Pike som vi ser i rollen som advokaten Helen är fruktansvärt stel, vilket i sin tur får hennes rolltolkning att verka inövad och tillgjord. Det är precis som om att hon går på lugnande medicin eftersom allt hon gör blir lite dovt, precis som hela hennes sätt och tal. Dessutom så tycks de actionladdade scenerna i filmen vara behandlade med någon form av sömnpiller och de blir därför också rätt så slöa. Därför känns det nästan lite fel att kalla Jack Reacher för en actionfilm och jag hade nog istället valt att bara behålla genrerna kriminalare och thriller.
Helen måste gå på lugnande, för detta är den största reaktionen ifrån hennes sida.
Men trots allt detta så är det faktiskt inget större fel på Jack Reacher's handling. Vi må kanske ha sett det förut men filmen har iallafall en liten tendens till att bli lite spännande, dock är upplägget inte det bästa och det får också filmen att falla ner i en djup dvala. Även om jag nu kanske inte kan tycka illa om filmen så är jag ändå lite besviken. Jack Reacher är inte alls som jag hade förväntat mig och jag få erkänna att jag hade förväntat mig mycket mer utav Tom Cruise. Precis som honom så blir också hela filmen aningen blek men Jack Reacher funkar iallafall som plåster på såren under en tråkig kväll när regnet öser ner.
Snabba bilar är tyvärr inte lika med action.
Spring Breakdown (2009)
Spring Breakdown (Komedi):
Gayle, Becky och Judi var skolans nördar och livet har tyvärr inte blivit bättre för dom i vuxen ålder. Men när Beckys chef skickar iväg henne på ett annorlunda uppdrag får de en ny chans till att skina och uppleva allt det de missade när de var unga.
FILMEN FÅR:
När jag såg Spring Breakdown för nästan ett år sedan så var jag just på ett sådant humör då jag kunde uppskatta en vrickade och överdriven filmer som denna, men om jag hade sett filmen idag så hade jag säkert tyckt att den var helt värdelös och kanske rent av lite knäpp. Knäpp är visserligen just precis vad Spring Breakdown är, men vilken komedi som har Amy Poehler och Rachel Dratch i rollistan är inte det? Men det spelar egentligen ingen roll vad jag hade tyckt om jag såg filmen idag, för när jag såg den förra året så föll den mig rätt i smaken och jag skrattade då dessutom som en idiot åt alla de dumheter som försiggick på tv-skärmen.
Tre missanpassade "tjejer"...
Spring Breakdown är just en sådan där dum komedi som jag aldrig någonsin skulle få för mig att köpa, men när filmen visades på TV så kunde jag inte hålla mig borta. Det är en dum humor som här visas upp och som varvas utav dumma karaktärer som faktiskt lyckades få mig att skratta samtidigt som jag skakade på huvudet. Men det dröjde tyvärr inte länge fören jag blev irriterad. Precis som så många andra filmer så försöker Spring Breakdown locka fram skratt genom att ha ihjäl ett husdjur och detta är något som jag inte alls kan tycka är roligt, utan jag blir snarare bara arg och ledsen var gång jag ser sånt i filmer. Men förutom den lilla incidenten så upplevde jag ändå Spring Breakdown som en rätt så skön och underhållande komedi.
... försöker smälta in.
Vi få här se tre vuxna och misslyckade kvinnor, Gayle (Amy Poehler), Becky (Parker Posey) och Judi (Rachel Dratch), som försöker återuppleva den ungdom de faktiskt aldrig riktigt hade när de var just unga och tro mig, mycket kan gå fel när man är 30+ och vill vara 19-21. Men en del av "tjejerna" lyckas iallafall bättre än andra när det kommer till att uppleva Spring Break som en årlig tillställning i USA där alkoholen flödar och där många dumma beslut tas. Men som sagt, idag så hade jag nog inte uppskattat filmen lika mycket men för ett år sedan så var den iallafall relativt sevärd och jag hänger därför kvar vid den filmupplevelsen.
Gayle se chansen att få hänga med de coola tjejerna och tar den.
Universal Soldier: Day of Reckoning (2012)
Universal Soldier: Day of Reckoning (Action/Sci-fi/Thriller):
Luc Deveraux sägs ligga bakom mordet på Johns familj, vilket leder till att John söker hämnd. Dock kompliceras allt när han plötsligt börjar se syner av Luc Deveraux samtidig som han blir jagade av en UniSol.
FILMEN FÅR:
Scott Adkins lägger beslag på all action.
Förutom att allt är extremt konstigt och på snäppet till osammanhängande så är även filmen otroligt dum. Säkert 60 procent av filmens tid tas upp utav nakna eller halvnakna kvinnor som då också visas upp på ett inte allt för smickrade sätt. Kvinnorna visas här nämligen upp som "white trash" eller som ett sexobjekt och absolut inget annat. Därför blir jag också lite chockad när en utav kvinnorna, Sarah (Mariah Bonner), tar på sig kläder och blir en liten riktigt del utav handlingen. Annars så ser vi Scott Adkins i huvudrollen som John och jag undrar vad Jean-Claude Van Damme och Dolph Lundgren, som vi ser i rollerna som Luc Deveraux och Andrew Scott, ens gör i filmen. De blinkar mest bara förbi medan Scott tar upp all filmtid. Ja, om vi inte räknar de nakna brösten då förstås.
En ovanligt påklädd kvinna ska tillfredsställa Andrew (Dolph Lundgren).
Universal Soldier filmerna har väll aldrig klassats som bra men ändå så har de nu fått vara levande i 20 års tid, och man hade väll egentligen hoppats på att de skulle lägga ner skiten innan det blev försent. Men försent är precis vad det är just nu och Universal Soldier: Day of Reckoning slår nästan alla rekord när det kommer till skitfilmer. Handlingen är som sagt skruvad och konstig vilket lämnar en publik som mig helt förvirrad. Jag förstod alltså inte ett smak utan filmen och just därför hamnar den nu nästan längst ner på skalan utav skitfilmer som jag tyvärr har sett. Men jag har faktiskt sett filmer som har varit ännu lite sämre och just därför lyckas Universal Soldier: Day of Reckoning också hålla sig borta ifrån att få 0 av 5 Avatars. Filmen får helt enkelt nöja sig med 0,25 av 5, vilket typ är detsamma.
Van Damme blinkar förbi så snabbt att han tappar håret.
Tidigare filmer i Universal Soldier filmserien:
V/H/S (2012)
V/H/S (Skräck):
Några killar anlitas för att göra inbrott i ett öde hus där de sedan ska stjäla ett speciellt videoband. Men de kan tyvärr inte hålla sina fingrar i styr och börjar titta på några av de videoband som finns i huset, videoband som visar sig innehålla en del konstiga och skräckinjagande saker.
FILMEN FÅR:
Skräck tillhör inte direkt den genre som brukar falla mig i smaken men av någon konstig anledning så var jag ändå sugen på att se V/H/S, och när jag fick chansen att recensera filmen åt Noble Entertainmentså kunde jag inte tacka nej. Dock visste jag inte om att filmen var filmad med en störig handkamera och därför gick det snett redan från första början. Jag har väldigt svårt för att koncentrera mig när bilden är skakig och hoppig eftersom det då känns som om att vi går miste om vissa små och viktiga detaljer samtidigt som jag blir lite snurrig i huvudet. Till råga på allt så saknar V/H/S nästan logik och allt blir mest bara rörigt och osammanhängande. Allt detta på grund av att vi under filmen gång får vi se x antal olika kortfilmer som alla finns med på de vhs-band som en grupp killar hittar i det hus där de gör inbrott i.
Ett gäng vhs-band bygger upp hela filmen och det säger väll ett och annat.
Men nu ska vi inte dra allt över en och samma vassa kant. Vissa av de de små kortfilmerna som vi här få se är faktiskt helt okej och nästan på snäppet till bra. Förutom själva filmen i sig, som kallas för Tape 56, så innehåller V/H/S totlat 5 olika kortfilmer (Amateur Night, Second Honeymoon, Tuesday the 17th, The Sick Thing That Happened to Emily When She Was Younger och 10/31/98) som alla är skapade av olika regisörer och manusförfattare och som nu är sammansatta i en och samma film med det passande namnet V/H/S.
Ett gulligt men skräckinjagande litet monster.
V/H/S största nackdel är dock att bilden stundvis är precis lika dålig som ett riktigt vhs-band, om inte sämre, och det får också filmen att blir lite seg och tråkig. Men hur tråkigt det än må bli så finns det ändå vissa scener som är riktigt groteska och nästan lite otäcka. Men på det stora hela så är ändå V/H/S tyvärr rätt så dålig och de bra bitarna som faktiskt finns med räcker inte till för att lyfta filmen. Dessutom är filmen lite för lång för sitt egna bästa med sin speltid på 116 minuter och hade de bara kortat ner det hela och kanske lagt ner lite mer jobb på de små klippen så kanske filmen hade kunnat bli bra, men nu blir den tyvärr inte det.
VHS-bild.
V/H/S är ett recensionsexemplar av:
Vehicle 19 (2013)
Vehicle 19 (Action/Thriller):
Michael Woods har precis kommit ut ut finkan när han råkar få fel hyrbil. "Inga problem" tänker Michael, men när han hittar en pistol, en mobiltelefon och fastbunden och kidnappad kvinna i bilen inser han att det kommer bli stora problem. Den kidnappade kvinnan råkar dessutom sitta på viktig information som berör polischefens medverkan i en smutsig affär och polischefen vill nu se både henne och Michael döda.
FILMEN FÅR:
Att få se Paul Walker bakom ratten börjar bli lite uttjatat.
Paul Walker tar sig här an rollen som Michael Woods och han kastar sig alltså återigen in i en fartfylld bilfärd där poliserna jagar honom medan han är på "rymmen". Den råa bilfärden går från gator till tättbefolkade utrymmen och in i mataffärer. Ja, man kör helt enkelt bil lite överallt samtidigt som en del skott går av och visst blir det hela lite småunderhållande, men det blir också tyvärr lite uttjatat. Men det finns iallafall stunder då jag funderar på om Michael överhuvudtaget kommer ta sig ur knipan levande eller om även han kommer få bli ett oskyldigt offer i smutsspelen. Michael är helt enkelt på fel plats vid fel tillfälle och han få nu göra så gott han kan för att ta sig ur knipan.
Wrong place, wrong time, wrong car.
Vehicle 19 må kanske inte var så bra som jag först hade hoppats på men filmen är ändå lite underhållande och sevärd. Filmen bidrar kanske inte med något nytt men det blir iallafall ett någorlunda fartfyllt äventyr som kan underhålla en uttråkad person som mig under en ensam hemmakväll. Men vill du se filmer som innehåller riktiga biljakter så rekommenderar jag The Fast and the Furious eller The Transporter filmerna, för där snackar vi action medan Vehicle 19 mer lutar åt thriller hållet. Men som sagt, filmen är ändå sevärd och har du inget bättre för dig så kan jag rekommendera den.
Vehicle 19 bjuder på action som lurar åt thriller hållet.
Vehicle 19 är ett recensionsexemplar av:
33 Gruvan (2010)
33 Gruvan Originaltitel: Los 33 de San José (Drama):
Detta är den sann berättelse om de 33 gruvarbetarna som blev instängda i San Josegruvan i Chile den 5 augusti 2010. Efter ett ras satt de fast 700 meter under marken i 69 dagar medan omvärlden bevakade räddningsarbetet.
FILMEN FÅR:
33 Gruvan har egentligen alla förutsättningar till att falla mig i smaken och det är för att berättelsen är sann och för att det rör sig om en mindre katastrof där 33 gruvarbetare blir instängde 700 meter under jorden i 69 dagar. Men tyvärr så misslyckas filmen totalt med att fånga mitt intresse och anledningen är antagligen rätt så enkel. Som ni kanske vet så hatar jag verkligen när jag måste läsa undertexten ordagrant för att kunna hänge med i en films handling och eftersom 33 Gruvan är spanskspråkig så blir jag alltså tvungen att koncentrera mig till max. Dock misslyckas jag totalt med att hålla ögonen på texten och filmen glider därför mest bara förbi mig utan att jag fastnar för handlingen.
Stilla, tråkig, händelselös och mörk. De orden beskriver filmen bra.
Som ni kanske förstår så kan jag alltså inte spanska men av det som jag kan se och höra så verkar det som att skådespelarna överreagerar en aning. Varje mimik känns extremt tillgjord och de orden som karaktärerna spottar ur sig känns lite väl kraftfyllda. Till råga på allt så är 33 Gruvan även rätt så händelselös och det händer praktiskt taget ingen ting under filmens gång. Det är alltså inte bara för att texten blir ett måste som jag tröttnar utan det är också mycket på grund av att filmen känns så fruktansvärt billig och B. Jag hinner med andra ord tröttna tio gånger om innan filmen när sitt slut.
Men visst, ta ett bloss medan syret sakta försvinner.
Även om hela historien är sann så känns det inte äkta och jag kan därför inte ta in den dramatik som filmen försöker förmedla, dock utan större framgång. 33 Gruvan blir mest som ett suddigt moln där jag inte kan bry mig ett skit om de karaktärer som sitter fast nere i gruvan och som då också både kämpar och ger upp om vartannat. Jag kan inte heller känna med de anhöriga som står ovanför marken och väntar på att få en god nyhet eller två, de känns nämligen inte heller äkta. Men gillar du filmer där folket mest sitter stilla i ett mörker och där de bråkar om småsaker medan de försöker överleva så är detta en film för dig. Jag blev iallafall riktigt besviken och jag ljuger nog inte om jag säger att detta är en utav de sämsta filmerna som jag har sett.
Anhöriga försöker ta tragedin med en nypa salt, vilket de också verkar göra.
Oblivion (2013)
Oblivion (Sci-fi/Action/Äventyr/Drama):
I en avlägsen framtid reparerar Jack Harper drönare som cirkulerar på vår trasiga jord, en planet som sedan länge ska vara obebodd efter årtionde av krig mot en främmande ras. Hans jobba är snart klart men när han hittar och räddar en kvinna ifrån ett nedskjutet rymdskepp förändras allt. Är det som han vet om vår överlevnad verkligen rätt, eller finns det en annan sanning bakom historien?
FILMEN FÅR:
Innan jag steg in i en relativt fullsatt biograf den 12 april 2013 så hade jag väntat som en idiot på att få se Oblivion, men av någon konstig anledning så hade jag bara sett en enda trailer till filmen och då också bara en enda gång. Innan jag bokade min biobiljett så visste jag inte ens om filmen skulle gå upp i 2D eller 3D och till min stora glädje så slapp jag bära de gräsliga 3D glasögonen som bara är en plåga för mitt filmtittande. I vanliga fall så brukar jag inte tycka om postapokalyptiska science fiction filmer, vill säga där jorden har rasat samman och där allt är öde och dött. Men Oblivion möter upp det förfallna med en lockande teknik som känns främmande men ändå tillhörande den kommande framtiden. Det hela blir därför inte överdrivet och tråkigt utan bara trovärdigt och intressant.
En främmande teknik uppe i det blå.
Trots en del hårda ord från vissa besvikna biobesökare så föll Oblivion ändå mig rätt i smaken då en trasig bild av jordens framtid målades upp med sina kala och folktomma miljöer. Just de folktomma bitarna är något som jag i vanliga fall inte alls brukar tycka om att se på film, men Tom Cruise bär här upp filmen bra alldeles på egen hand och jag glömmer därför också bort att filmen både är stillsam och rätt så tystlåten. Oblivion har alltså ett lugn som tilltalar mig samtidigt som jag upplevde en viss spänning. Detta på grund av att jag knappt visste vad jag hade att vänta mig och när jag väl trodde att jag hade fått kläm på det hela så mötes jag av en oväntad överraskning.
På marken är drönarna Jacks enda sällskap.
Dock känns det som om att Oblivion har lånat små ingredienser från både den ena och andra filmen, men det känns ändå inte stulet och kopierat. Trots en del likheter som bland annat kan påminna om skitfilmen 2001: A Space Odyssey så blir ändå allt nytt och originellt och med en längd på 2 timmar och 6 minuter så kan man tro att filmen blir seg, men det blir det verkligen inte och jag hade lätt kunnat sitta kvar i biosalongen i minst en timme till (men kisspaus).
Av någon konstig anledning så påminner drönarna om superdatorn HAL i 2001: A Space Odyssey.
Vad som förvånade mig mest var ändå att Tom Cruise praktiskt taget är den enda som syns till i filmen och det talades mycket om Morgan Freeman, men hans medverkan är kort och knappt märkbar. Förutom Tom Cruise, som vi ser i rollen som Jack, så känns många utav de övriga karaktärerna mest som utfyllnad men jag gillar ändå filmen precis som den är. Förutom "utfyllnaderna" så finns det även en kvinna, Victoria (Andrea Riseborough), vid Jacks sida som håller vakt uppifrån medan Jack utför sitt jobb ensam på marken, och dramatik uppstår självklart när ännu en kvinna, Julia (Olga Kurylenko), kraschar ner på jorden och då också kommer in i bilden.
Julia inför trubbel i paradiset.
Ja, Oblivion blandar science fiction med drama, äventyr och lite action och i mina ögon så blir filmen faktiskt en rätt så god och gräddig kaka. Ni vet en sådan som man inte kan sluta stoppa i sig även fast man både är illamående och mätt. Tom Cruise gör som vanligt ett perfekt jobb och han passar dessutom utmärkt in i både rollen och filmen. Det är helt enkelt så här jag vill se honom, i ett underbart science fiction drama där allt nästan allt blir perfekt.
Victoria, eller Vicka som hon kallas, vakar ständigt över Jack.
Seeking Justice (2011)
Seeking Justice (Action/Drama/Thriller):
Efter att Wills fru Laura har blir överfallen, rånad och våldtagen får han ett erbjudande som han inte kan motstå. En man vid namn Simon säger att han kan "ta hand om" mannen som överföll henne utan att det kommer kosta något. Allt som krävs i gengäld är en liten tjänst någon gång framöver, inget stort och inget farligt. Men rätt snart går det upp för Will att han har blivit indragen i den farliga skiten.
FILMEN FÅR:
Simon (Guy Pearce) says...
Förutom Nicolas Cage och Guy Pearce så ser vi även January Jones i en rätt så stor roll som Will's (Nicolas Cage) fru Laura och hon bevisar tyvärr ännu en gång att hon faktiskt är en rätt så dålig skådespelerska. Henne reaktionsförmåga är här densamma som i alla hennes tidigare filmer och serier och hon är då inte heller vidare inlevelserik. Hennes rolltolkning blir alltså precis lika stel som Nicolas Cage's men skillnaden är bara den att hon också blir tråkig och det blir sällan Nick i mina ögon.
Inte så inlevelserikt kanske.
En man som är på rymmen ifrån polisen har vi sett mer än ett par gånger på film nu, men ändå blir det sällan dåligt och uttjatat. För hur lika dessa filmer en må vara så har de flesta iallafall något nytt att tillföra och som då också lyfter filmen till en egen nivå av spänning och bra:het. Just Seeking Justice sticker ut ifrån mängden och kör sitt alldeles egna lilla race med konstigheter och skumma personer som lurar i varje hörn. Det är något dolt i handlingen som lockar mig och som får mig att sitta spikad i väntan på uppgörelsen och filmens slutet. Vilka är egentligen männen som är med i den organisation som kontaktar Will och som då också ligger bakom dåden, och hur lyckas de få så många med sig? Ja, det är ett mysterium som inte bara är lockande utan också väldigt... eget.
Blir den man älskar överfallen så kan man tydligen göra vad som helst för att få hämnd.
Men visst har filmen sina brister och Will borde iallafall bli lite mer misstänksam när den där Simon (Guy Pearce) kontaktar honom och erbjuder sig att döda den man som har våldtagit Wills fru, och då också utan att ta betalt och utan att ge Will några specifika skyldigheter. Men Will väljer att blunda för konstigheterna och istället tror på de orden som Simon säger, vill säga att allt som krävs i gengäld är en lätt och oskyldig liten tjänst. Men Simon och Will ser lätt och oskyldig på två helt olika sätt. Förutom en del uppenbart dumma beslut så är Seeking Justice faktiskt sätt så bra och spännande på en och samma gång, och det finns stunder då jag sitter och funderar på om Will någonsin kommer komma ur knipan som han har blivit indragen i.
Ja Will. Polisen är dig på spåren trots att Simon sa att det var ofarligt.
Dock saknar film nästan ett riktigt slut och även om just Wills saga får ett slut så fortsätter ändå allt som vi just har sett, fast då också med någon annan i "huvudrollen" och frågan är då också vilken som drabbas näst. Dock är detta något som vi aldrig få reda på och mysteriet rullar alltså vidare helt på egenhand. Seeking Justice kanske inte är perfekt men filmen är ändå förvånansvärt bra med tanke på sin speciella men ändå bekanta handling där ett mysterium lurar i bakgrunden och även om en del saker känns bekanta så gillade iallafall jag det som jag här fick se.
Organisationen finns överallt och se allt...
Cross (2011)
Cross (Action/Fantasy/Sci-fi):
När ett antal vackra och unga kvinnor plötsligt försvinner i Los Angeles bestämmer sig Callan och hans medarbetare för att försöka lösa mysteriet. Till sin hjälp har Callan ett gammalt keltiskt kors som han ärvt av sin far och som gör honom oövervinnelig, vilket kan komma väl till pass då en odödlig man har som plan att förinta mänskligheten.
FILMEN FÅR:
Ser det dumt ut? Det är det också.
Jag trodde faktiskt inte att Cross skulle vara en B-film, iallafall inte en genomrutten sådan men det är den tyvärr. Filmen har alla de element som är dömda till att misslyckas och hur mycket jag än försöker att koncentrera mig och uppskatta några få delar utav filmen så går det inte. Men vi få inte heller glömma att det finns fördelar med såna här kassa filmer och det är nämligen det att när de är så dåliga som Cross faktiskt är så blir det också en helt del skratt åt alla de missöden som filmen möter.
Blondiner är tröga sägs det och jag är nästan villig att hålla med.
Brian Austin Green som här tar sig an huvudrollen som Callan är väll egentligen inte en helt värdelös och det märks också när han blandar sig samman med de riktiga B-skådespelarna i Cross. Men för utom de helt värdelösa personerna (som jag inte ens tänker nämna) så ser vi här också Michael Clarke Duncan i rollen som Erlik och Vinnie Jones som Gunnar och det är också de enda som gör ett bra jobb. Alla andra tycks mest vara där för att förstöra det lilla som filmen faktiskt har och då vet jag inte ens vad jag syftar på.
Callan och hans inkompetenta medarbetare.
Men i vilket fall som helst så är Cross något av det sämsta som jag har sett på länge och förutom det som jag redan har dragit upp så förekommer här också en värdelös kärlekshistoria där både kemi och känslor lyser med sin frånvaro. Dessutom försöker filmen locka tittar med hjälp av en galen "vetenskapsman" som utför tester på halvnakna kvinnor och den stora frågan är varför kvinnorna ens är halvnakna. Allt "vetenskapsmannen" vill åt är nämligen deras blod och det går ju faktiskt att ta med hjälp av en spruta som man kan köra rätt igenom kläderna. Ja, vad ska man säga. Cross misslyckas faktiskt med allt, förutom att den lyckas framkalla någon form av skadeglädje och hatkärlek hos mig. Annars så är filmen ett bottennapp av inte dess like.
Sex säljer heter det ju, men fall de ska fungera så måste det faktiskt förekomma lite sex.
The Host (2013)
The Host (Romantik/Drama/Sci-fi/Thriller):
Jorden har invaderats av utomjordingar som har tagit över människornas kroppar och det finns nu bara ett fåtal riktiga människor kvar. Utomjordingen Wanderer, också kallade Wanda, som tagit Melanies kropp har dock problem. Melanie kämpar nämligen emot och Wanderer tvingas då att uppleva hennes känslor, drömmar och minnena av den stora kärleken.
FILMEN FÅR:
The Host var filmen som startade nördarnas bio år 2013 och jag fanns då också på plats i biosalongen. Filmen var bara en utav ett 20-tal (?) science fiction filmer som skulle komma upp på bio under årets lopp och tyvärr så började året rätt så svagt med denna filmen. The Host har nämligen en viss töntighets känsla över sig då utomjordingen "Wanda" (Saoirse Ronan) tar över Melanies (Saoirse Ronan) kropp, men till skillnad från många andra så stannar Melanies medvetande kvar i kroppen och därför blir det också en livlig diskussion i Wanda/Melanies huvud. Wanda ger ljud ifrån sig precis som alla andra medan hon ständigt hör Melanies eviga tjatter i sitt huvud. De båda medvetandena håller därför en livlig konversation mellan varandra och vad som retar upp mig är att vi bara kan se den ena prata, den andra bara hörs och det är just det som blir lite töntigt. Jag kunde liksom inte riktigt vänja mig vid denna konversationen, men jag gjorde iallafall så gott jag kunde för att stå ut med och blunda för fjantigheterna. Men nog om detta och tillbaka till filmen.
Wanda "pratar med sig själv", hela tiden.
Tyvärr så är det svårt att blunda för något som är så tydligt och just därför förstör detta också något av filmen, vilket är lite synd eftersom The Host faktiskt har en viss sorg över sig samtidigt som karaktärerna försöker sprida glädje. Själva storyn i filmen är faktiskt rätt så bra och skådespelarna gör dessutom ett bra jobb. Som jag ser det så går filmens handling ut på att försöka förstå sig på olika personer och varelser samtidigt som man vill komma underfund med deras sätt och vilja till leva, och att lära sig accepterar varandra trots en del olikheter. Utomjordingen Wanda som delar kropp med Melanie väljer nämligen att byta sida och svika sina utomjordiska vänner och slå sig samman med människorna, vilket inte är så lätt då alla är misstänksamma. Samtidigt ser vi också ett svartsjukedrama som spelas upp mellan Jared (Max Irons) och Ian (Jake Abel), två killar som båda är kära i den kropp som innehåller två olika personligheter. Tyvärr så har jag också lite svårt för kärleken i The Host och jag kan därför inte riktigt köpa den romantik som vi här få se, men det finns ändå något som är vackert med filmen, jag kan bara inte komma på vad.
Romantiken spirar och svartsjukan gror.
Stephenie Meyer som ligger bakom The Twilight Saga har även skrivit boken som The Host bygger på och det märks tydligt på vissa ställen, som t.ex under de romantiska bitarna. För precis som i The Twilight Saga så "slåss" även här två pojkar om en och samma tjej. Eller ja, åtminstone samma kropp men jag finner ändå The Host mer intressant än det vampyrdrama som jag såg för inte så längesedan. Även om filmen nu kanske inte är så bra så finns här ändå något att bita i och känslan som filmen sprider känns mer äkta än den som vi kan se i The Twilight Saga. Dock räcker inte detta till för att vinna över The Twilight Saga men å andra sidan så krävdes det där också fem filmer för att det skulle bli bra medan The Host klara sig medel bra på egen hand, vill säga med hjälp av en enda film. För att sammanfatta det hela så kan vi nog säga att The Host är en mysig liten film men som går fel på så många sätt och hade de bara löst medvetandenas diskussioner på ett annat sätt så hade filmen antagligen också blivit mycket bättre. Frågan är bara hur de skulle kunna lösa det och jag antar att detta var ända sättet.
Hur stark är viljan att överleva och ta tillbaka sin egna kropp?
