Exodus: Gods and Kings (Action, Drama, Äventyr):

Moses växte upp som en son i Faraos palats och blev som en bror till Ramses, men när han trotsar kungen blir han tvingad till exil och han friger då 600 000 slavar och leder dom på en flykt ifrån Egypten och dess plågor. 

 

 

För de flesta är regissören Ridley Scott en dragningskraft men så är inte fallet för mig. Det är sällan jag tycker om hans filmer och det finns bara ett par få som är utvalda mästerverk i mina ögon och vad som lockade mig till att vilja se Exodus: Gods and Kings var ingen mindre än skådespelaren Sigourney Weaver... som dessvärre knappt syntes till. Hade det inte varit för henne så hade jag aldrig någonsin valt att se en film som denna där Gud och andra påhittade fantasifigurer står för hjärntvättningen samtidigt som filmen visar upp vad som en gång sägs har hänt. Eftersom jag inte tror och inte heller kan tro på det som vi här få se så blir filmupplevelsen till en smärtsam plåga som är fylld av trams, och jag som är totalt ovetande om vad som står skrivet i bibeln lär mig dessutom ingenting heller. Kanske är det för att jag inte vill ta in det som här visas upp eller så är det kanske bara för att allt är så fruktansvärt dumt och overkligt.

 

Moses (Christian Bale) och Ramses (Joel Edgerton) går från halvbröder till bittra fiender.

 

Jag har aldrig gillat filmer som handlar om något som är kopplat till varken bibeln och religion eller som innehåller pilar och svärd, vilket tyvärr är just precis vad Exodus: Gods and Kings kretsar kring och därför ångrar jag nu bittert mitt beslut om att se filmen. Men jag hoppades kanske på att detta skulle vara filmen som ändrade min inställning och tillät mig att öppna mina ögon och välkomna något nytt, dock gick det käpprätt åt helvete. Nu råkar det faktiskt ändå vara så att Exodus: Gods and Kings är vacker att titta på men det är också allt, och då menar jag verkligen att allt annat retar upp mig. Vissa av karaktärerna ser ut som utsmyckade clowner i sandaler då de är iförda glittriga kostymer, men dessa ska väll egentligen förställa skinande rustningar medan andra ser ut att komma från en helt annan tidsepok med sina grå plåtdräkter. Jag antar att det handlar om status men kontrasten är bara för stor.

 

Glitter och glamour vs. en mörkare form av riddarutrustning.

 

Jag har tyvärr inte mycket gott att säga om Exodus: Gods and Kings, en film som dessutom är på tok för lång. Ena stunden så skyndar filmen fram, t.ex under de romantiska bitarna som skildrar relationerna mellan de olika karaktärerna, medan den i nästa stund rullar på som ett trasigt hjul som inte tycks komma någonstans. Tack o lov så är specialeffekt påkostade och filmen är därför också väldigt vacker emellanåt, eller äcklig, beroende på hur man ser det, men det kan lätt bli för mycket av det goda. Jag som bruka tycka om bra specialeffekter i filmer blir här knappt imponerad. Det blir nämligen lite för mycket av det konstgjorda och det känns som om att hela filmen är uppbyggd av dataanimeringar, vilket gör att jag man tappar smaken förr eller senare. Dessutom kräks jag lite i min egna mun av uttråkning. Jag tycker inte om de religiösa bitarna, som hela filmen är uppbyggd på, men jag älskar specialeffekter... i vanliga fall. Men när en film enbart består av dom så blir det t.om för mycket för mig och Sigourney Weaver som var min stora dragningskraft, jag hon syns nog bara till i totalt 3 minuter och då står hon oftast bara i bakgrunden som en utsmyckad skyltdocka och det driver mig till vansinne. Att inte ens utnyttja en sådan talang är inte acceptabelt.

 

Sigourney Weaver lyser med sin frånvaro i rollen som Tuya. 

 

Skådespelsmässigt så har väll ändå Exodus: Gods and Kings något litet att erbjuda men nu är det ju dessvärre också så att jag har väldigt svårt för huvudrollsinnehavaren Christian Bale som vi ser i rollen som Moses. Han gör visserligen rollen bra men när man som mig inte kan tror på det som sker så spelar det ingen roll hur duktig skådespelaren är. I rollen som Moses styvbror Ramses ser vi en för mig helt okänd Joel Edgerton och jag vet inte vad jag tycker om hans insats i filmen. Men en sak är i alla fall säker, han har misslyckats med kajalen vilket gör att han ser ut som en skallig kvinna och övriga karaktärer blinkar mest bara förbi obemärkta som någon form av utfyllnad vilket gör att jag blir ännu mer irriterad på hela upplägget.

 

Ben Kingsley blinkar förbi lite snabbt i rollen som slaven Nun.

 

Ja, mitt beslut om att se och recensera Exodus: Gods and Kings må ha varit det sämsta som jag någonsin har tagit och filmen fick mig dessutom att somna fyra-fem gånger inom loppet av bara 5 minuter, vilket självklart säger ett och annat om filmen. Jag fick ge filmen ungefär 8 försök innan jag ens lyckas beta mig igenom den och då gick det inte heller att se den i ett sträck utan jag fick ta 20 min här och 20 min där. Exodus: Gods and Kings är i mina ögon ett sömnpiller som bara kommer få koma-patienten att sjunka ännu längre in i sin koma och chansen att någonsin vakna upp... ja, den är liten. Så nej, jag tycker inte om filmen och låt mig dessutom bara säga en sak till: Exodus: Gods and Kings står mycket väl för religiösa jubel idioter som tycks tycka att  djurplågeri är helt okej. Jag har nämligen aldrig någonsin sett så många djur ta skada och/eller dö i en och samma film innan och det spelar ingen roll att allt är dataanimerat. Jag klarar bara inte av religiösa fanatiker, verken på film eller i verkliga livet, som tror de ser uppenbarelse när de antagligen bara är höga. Så ja, Ridley Scotts Exodus: Gods and Kings är rent ut sagt en jävla skitfilm som bara hör hemma på ett ställe, nämligen nedspolad i toalettstolen bland allt annat skit.

 

Religiöst dravel leder till tusentals döda fiskar i vattnet.

 

 

FILMINFORMATION: