Steel Magnolias (Drama, Komedi, Romantik): 

Strax efter sitt bröllop blir Shelby gravid och med tanke på hennes sjukdomshistoria är inte detta något som rekommenderas. Men Shelby väljer ändå att få uppleva lycka, om så bara för en kort tid, medan hennes mamma M'Lynn har svårt för att dela hennes mening. M'Lynn kan dock inget annat än att stå vid sidan om Shelbys beslut och för att klara av alla motgångar i livet tar hon hjälp av sina vänner.

 

 

Drama blandat med lite humor, lycka, romantik och sorg, det är nog orden som beskriver Steel Magnolias bäst men filmen har ändå en del svackor. Vi blir inkastade i ett glatt men dramatiskt drama där ett bröllop står för dörren för att sedan hoppa framåt i tiden och mötas av sorg och förtvivlan. Historien går nästan lite för fort fram och vi hinner inte riktigt få grepp om alla karaktärer samtidigt som den ena incidenten händer efter den andra utan att vi får någon direkt förklaring på vad som faktiskt ha skett och hur det har gått till. Till råga på allt så är allt flummigt, precis som det var på 1980-talet, och de stora håren kan nästan bli lite för mycket att ta in. Men ändå så är Steel Magnolias en bra film som har glimten i ögat och tragedier som finns bakom knuten.

 

Det flummiga och fluffiga 80-tals livet är präglat utav skvaller. 

 

Jag hade dock lite svårt för Steel Magnolias till en början eftersom allt då bara handlar om flum och skvaller, men när vi börja närma oss slutet vänder allt och det blir fruktansvärt sorgligt. Filmen har ett mörker över sig och jag brister ut i gråt som en barnunge eftersom smärtan som jag känner är fruktansvärd, men det är också det som gör filmen så bra framemot slutet. Utan den sorgliga och starka känslan som filmen så småningom tar fram så hade dem antagligen inte blivit så bra som den nu blev, men Steel Magnolias kunde ändå ha varit bättre till en början och inte tagit allt som sker i livet med en klackspark och skratt.

 

Sorgen tränger sig på.

 

I rollen som den diabetessjuka Shelby ser vi en ung Julia Roberts och med tanke på att jag själv har diabetes så kan jag säga att vissa plötsliga insulinkänningar är på snäppet till överdrivna. Visst de kan komma fort men inte så fort, man får alltid en lite förvarning men ignorera man den så kan det bli platt fall. Nu utspelar sig visserligen Steel Magnolias på 80-talet och då var det inte lätt att leva med sjukdomen, de medicinen vi har i dag fanns inte och man fick ständigt vara på sin vakt, så filmen har fått mig att inse vilken tur jag har som fick sjukdomen när det började gå framåt i medicinutvecklingen. Förutom en något skev diabetestolkning så är Julia Roberts filmens krydda och det är också henne och hennes mor M'Lynn (Sally Field) som jag känner och gråter för. Övriga karaktärer tilltalar mig inte på samma sätt utan de retar tyvärr mest upp mig när de flamsar och tramsar sig fram.

 

Livet är inte en dans på rosor när man har diabetes, tänk på det era friskusar. 

 

Så ja, Steel Magnolias är en bra och sevärd filmen men som ändå kunde ha tonats ner en aning för att få ett bredare djup. Men den bjuder på tårar och skratt och kanske även lite irritation som jag mycket väl hade kunnat vara utan. Det blir iallafall en resta tillbaka i tiden där kläderna och hårmodet tar upp en stor del av bilden och det är definitivt något som man kan skratta åt idag.

 

Håret var tydligen viktigt på 80-talet.

 

FILMINFORMATION: