John Carter (Äventyr/Action/Science fiction/Fantasy):

Året är 1868 och John Carter gör allt han kan för att hålla sig borta ifrån USAs armé när han av misstag blir teleporterad till planeten Mars. Mot sin vilja blir han snabbt indragen i en maktkamp samtidigt som han faller för den marsianska prinsessan Dejah Thoris.

 

 

John Carter, Disneys stora flopp som kostade bolaget stora pengar. Det är i alla fall vad de säger men om det är sant? Ja, vem vet. Filmen floppade i alla fall när den gick på bio men något säger mig att DVD och Blu-ray försäljningen har jämnat ut deras förluster och det är just DVD utgåvan som jag har väntat tålmodigt på fram tills nu.

 

Ja Dejah Thoris (Lynn Collins), marken blev blå. 

Filmen börjar med ett par scener ifrån Mars, eller Barsoom som "marsianerna" själva kallar sin planet för, och därefter hoppar vi till jorden för att slänga ett snabbt öga på 1881-talet som faktiskt råkar vara en del utav filmens slut. Edgar Rice Burroughs (Daryl Sabara) sitter då där och läser i en dagbok som är skriven utav John Carter (Taylor Kitsch) och som berättar hur allt började 1868. Under tiden som Edgar läser kastas vi tillbaka i tiden till ett omtumlande äventyr som tar sin början på jorden just under året 1868 och därefter kastas vi än en gång vidare till Mars. Jag har tyvärr något svårt för scenerna som utspelar sig på jorden eftersom jag inte är mycket för det som har varit och jag väntar därför tålmodigt på att filmen ska ta John Carter till Mars, vilket tack o lov händer rätt så fort. För på planeten Mars så spelar det inte så stor roll om det är framtid, nutid eller dåtid eftersom det ändå är en främmande planet och just därför finner jag det mer tilltalande. Nu är tiden på Mars visserligen motsvarade till 1868-talet på jorden men som jag sa så blir allt ändå annorlunda och nytt.

 

 

En tråkig och föråldrad jordmiljö.

På Mars möts vi av ett gäng gröna rymdvarelser med 4 armar som talar ett konstigt språk och det är något med dessa varelser som påminner mig om karaktären Jar Jar Binks som vi kan se i Star Wars 1-3 (vill säga de nyare filmerna). Det är inte det att det är deras utseende som gör mig påmind om Jar Jar Binks utan det är istället något med deras språk och sättet som de talar på som får mig att tänka på den störiga karaktären. Men tack o lov så är de så kallade Green Martian inte lika störiga och irriterande som den fruktansvärda karaktären vi kan se i Star Wars, utan de är snarare bara störiga innan språköversättningen kommer igång och när det väl är fixat så blir vissa utav dom till och med rätt så charmiga.

 

 

Gröna små män har i alla fall funnits på Mars.

 

Förutom de gröna och kanske inte allt för charmiga karaktärerna så innehåller John Carter även en utav de sötaste rymdvarelserna jag har sett. Det rör sig självklart om den utomjordiska "hunden" Woola som tittar på mig med sina snälla ögon och som får mig att smälta totalt. Det gör även ont i hjärtat på mig när han behandlas illa utav sina ägare men en mänsklig hand förgyller snart hans tillvaro, vilket även gör honom till en trogen vän som alltid kommer finnas där för John Carter (Taylor Kitsch).

 

 

 

Även om John Carter inte bjuder på en allt för främmande värld utan snarare håller sig till det enkla levnadssättet så finner jag filmen både underhållande och tilltalande på ett ovanligt sätt. Kan det vara så att den enkelt science fiction tonen på filmen inte behöver vara allt föl spektakulär för att jag ska smälta? Eller är det så att jag sugs in av kärleksdramat som spelas upp framför mina ögon? Något är det i alla fall med filmen som lockar mig och folk får därför säga vad de vill, för i mina ögon så är John Carter en rätt så bra film som även gjorde mig berörd.

 

Romantik uppstår på Mars.

 

*Betygssystemet